Att tappa det fullständigt

Om vi ska kunna komma någonstans med vårt föräldraskap så måste vi börja med att sänka garden och erkänna våra egna tillkortakommanden. Jag går före och erkänner att jag gör det emellanåt och jag är fullt övertygad om att vi alla gör det då och då. Tappar det. Tappar det fullständigt. 

Jag kan bli så fly förbannad att det svartnar för ögonen och jag inte vet vad jag varken säger eller gör. Jag hade ingen aning om att det här monstret bodde i mig innan jag fick barn, för ingen känner mig och mina svaga punkter som mina barn och framförallt min äldste. Ingen kan reta mig som han kan och inget triggar mig som vissa saker han kan göra. Alla föräldrar reagerar inte likadant, vissa stänger av sig och blir iskalla medan andra smäller i dörrar och den tredje får något sarkastiskt och spydigt i tonen. Vissa föräldrar retar nästan ihjäl sig på sin tvååring som vägrar gå uppför trappan fast man själv har händerna fulla av matkassar och omöjligt kan bära den lilla arga upp medan andra tar självständighetsmanifestationerna vid två med ro medan de vid sex gör att man ser rött och det nästan börjar ryka ur öronen. Enough said, vi är olika helt enkelt och har olika saker som triggar oss. 

Om vi utgår från att det är stört omöjligt att ändra på andra människor utan att vi istället måste ändra på oss själva för att få andra att göra annorlunda så är blir det alltså oss själva vi måste börja med om vi vill få till en förändring av något slag. Vi kan inte förändra andra men jag vill nästan lova att om vi börjar reagera annorlunda när vi upplever saker som förut fått oss jättearga så kommer antalet tillfällen vi blir utsatta för detta att minska drastiskt. Barn speglar sig i oss och litar på att vår reaktion på saker som händer i världen är den korrekta. Blir vi väldigt illa till mods av spindlar så kommer våra små säkerligen också få en skeptisk inställning till dessa småkryp om vi inte bestämmer oss för att medvetet göra på ett annat sätt när vi träffar på en. Blir vi väldigt arga av att barnen kastar sig på golvet i mataffären för att de inte får plocka upp smågodiset från golvet, så kommer barnet förmodligen att reagera med ännu mer ilska som dessutom blir blandad med rädsla för att vi är så arga. Nästa gång vi är i samma mataffär kommer allt tillbaka och det hela kanske slutar med att varken förälder eller barn någonsin kommer kunna handla där tillsammans igen. Föräldern blir rädd för att barnet ska få ett psykbryt över något till synes så simpelt som en smutsig godisbit, barnet blir dubbelt så rädd för "dels så kommer så starka känslor över mig som jag inte vet var jag ska göra av och dessutom så skriker den viktigaste människan i världen på mig och jag förstår inte vad som händer"!

Vad är då lösningen, kom inte och säg att du är en sådan där curlingmorsa som låter ungarna äta godis från golvet för att undvika konflikter till varje pris? Hur ska de då kunna lära sig rätt och fel? Kanske tänker ni så, och så smäller ni igen locket till laptopen eller hamrar på tangenterna in adressen till någon vettig psykiatriker som har koll på "det där med ordning och reda" för att hitta motargument. Eller så läser ni vidare. Tricket är att alla känslor att tillåtna men inte alla beteenden. Gäller vuxna också för den delen! Får tvååringen veta att det tyvärr inte är så bra att äta godis från golvet men att "jag ser att du är väldigt arg nu och jag förstår det, du tyckte att den där såg väldigt god ut" så kan jag nästan garantera att utbrottet kommer att gå över snabbare. Man ger inte efter för önskemålet, men man visar medkänsla för ett barns starka känsla eller önskan. Kort sagt, att tappa det är inte särskilt konstruktivt och det skulle kännas bättre om det inte skedde, för det är svårt att vara empatisk och leda ett barn genom sina starka känslor om man själv är uppåt väggarna fly förbannad och upptagen av sina egna starka känslor. Hur gör man då? Jag har en app från barnprogrammet "Sesame street" på min ipad som heter "breathe, think and do" och det är banne mej bland de bästa råd jag någonsin hört. Gäller alla människor, stora som små. Så här på ett ungefär:

*Andas! Ibland kan man behöva gå ifrån och ta några djupa andetag för att rensa sinnet från den dimma som ilska och frustration kan föra med sig, ibland kanske det räcker att stanna upp och ta tre djupa andetag. Ibland kanske man är så irriterad att man behöver gå ifrån en lite längre stund och ta göra sig en kopp te, vad som helst som funkar för just en själv är bra.

*Tänk! Nu när sinnena är skärpta är det dags att plocka fram kreativiteten och fantasin. Vad kan vi göra åt situationen som gör oss arga, om om det inte går att göra något åt den så kan vi åtminstone välja hur vi ska hantera den. Ta tillbaka makten, för maktlöshet är en jobbig känsla som sällan för med sig bra saker.

*Gör! Med hjärnan full av olika idéer för hur man kan göra så är det dags att skrida till verket och pröva vilken som funkar bäst. Och kom det bara en idé så pröva den. Och kom man inte på någonting så kanske det är läge att gå ett varv till och börja med att andas djupt lite till.

Den här artikeln tycker jag är väldigt bra.

Den beskriver tydligt vad man kan göra för att själv undvika att tappa det. Och glöm inte att det är okej att bli jättearg, eller jätteledsen eller jätteglad. Alla känslor är okej, men vi vuxna måste vara förebilder och visa barnen bra och konstruktiva sätt att hantera dessa starka känslor för alla beteenden är inte okej. Och glöm inte heller att alla tappar vi det ibland, så förlåt dej själv och gå vidare. Vill ni veta mer om hur just den här snurrmorsan gör för att hålla huvudet över vattenytan så kom tillbaka hit snart igen för jag har många inlägg kvar att skriva här.