Till Alf B Svensson

Hej.

Läste ditt debattinlägg på Aftonbladets hemsida, då det snurrat runt i min facebookfeed ett tag, och blev lite bekymrad. Dels så tycker jag att det är en ganska dåligt genomarbetad debattartikel och sedan vill jag också mena att dina kunskaper om feminism och om förskolans värld är skrämmande låga.

Du skriver att man länge i förskolan arbetat med att försöka motverka tradionella och stereotypa könsmönster och att det gett dåligt resultat eftersom fortfarande 98% av förskollärarna är kvinnor och att mer än 90% av alla våldsbrott utförs av män. Nu är det så att förskolan fick sin första läroplan 1998 och det var först då som man satte dessa meningar på pränt. Det har förvisso tagit lång tid och mycket arbete att införliva dessa värden i det dagliga arbetet med barnen, men eftersom det bara gått 16 år så vill jag ändå med enkel matematik visa dig att inte en enda unge som gått i förskolan efter 1998 varken har lyckats ta en förskollärarexamen eller kan ha hunnit särskilt långt i sin kriminella karriär (Läroplanen kom 1998 men det tog ju ett tag att få ut den till alla och för att inte tala om att implementera den. Därför kan vi ännu inte veta hur detta nya (?) grepp, att ge alla barn lika möjligheter att utvecklas utifrån person och intresse istället för kön, kommer att synas hos framtida samhällsmedborgare.

Sedan blir jag också lite förundrad över hur du ömsom ser ner på och ömsom hånar feminismen, när de tankar om barn du framför i slutet av din debattartikel är väldigt feministiska till sin natur. Vi feminister tycker precis som du att "vi medvetet ska träna pojkar att bli bättre på att kontrollera sin ilska och inte hävda sig genom att trycka ner andra. Vi behöver motivera dem att ta skolan på större allvar och utveckla sin känslomässiga intelligens och sociala kompetens." Om flickorna skriver du att : "Vi behöver medvetet lära flickor att tro på sig själva, att våga säga ifrån och ibland tänka lite mer på sig själva. Uppmuntra dem våga satsa, ta risker, men inte ställa så höga krav på sig själva. De måste inte vara snygga, smala, smarta och sexiga för att duga." Typiskt feministiska tankegångar, varenda en. 

Det mest ironiska kommer i din slutkläm då du vill att förskolorna ska jobba mer med detta. Godmorgon! Vilka förskolor tror du har gått i bräschen för denna typ av pedagogik som vi ofta kallar för kompensatorisk? Just det, de där bespottade genusförskolorna som du hånar i din text. 

Vem, förutom en lärare jag hade på lärarutbildningen 2005 som gillade mina texter men var uppriktigt bekymrad över att vi ville ha mer jämställdhet "för vem vill vara ett neutrum", tror att vi feminster varje dag kämpar för att barn ska bli grå, könlösa och förbjudas att visa sina personlighet i alla regnbågens färger. Från batman-svart till barbie-glitter-rosa. Barn kan aldrig bli grå eller könsneutrala, barn är regnbågsglittrande fantastiska små varelser helt av sig själva, både pojkar och flickor. Och det är det vi feminister bråkar om, vi vill inte att världen ska halveras för något barn på grund av vad de har mellan benen. Både barbie och batman åt alla som vill, och åt ingen som inte vill. 

Feminism är frihet åt alla. Alf B Svensson är en ofri man med väldigt fria åsikter.

Alf B Svenssons artikel kan man läsa här.

Min tokige, fina superhjälteälskande ballerina.

Att tappa det fullständigt

Om vi ska kunna komma någonstans med vårt föräldraskap så måste vi börja med att sänka garden och erkänna våra egna tillkortakommanden. Jag går före och erkänner att jag gör det emellanåt och jag är fullt övertygad om att vi alla gör det då och då. Tappar det. Tappar det fullständigt. 

Jag kan bli så fly förbannad att det svartnar för ögonen och jag inte vet vad jag varken säger eller gör. Jag hade ingen aning om att det här monstret bodde i mig innan jag fick barn, för ingen känner mig och mina svaga punkter som mina barn och framförallt min äldste. Ingen kan reta mig som han kan och inget triggar mig som vissa saker han kan göra. Alla föräldrar reagerar inte likadant, vissa stänger av sig och blir iskalla medan andra smäller i dörrar och den tredje får något sarkastiskt och spydigt i tonen. Vissa föräldrar retar nästan ihjäl sig på sin tvååring som vägrar gå uppför trappan fast man själv har händerna fulla av matkassar och omöjligt kan bära den lilla arga upp medan andra tar självständighetsmanifestationerna vid två med ro medan de vid sex gör att man ser rött och det nästan börjar ryka ur öronen. Enough said, vi är olika helt enkelt och har olika saker som triggar oss. 

Om vi utgår från att det är stört omöjligt att ändra på andra människor utan att vi istället måste ändra på oss själva för att få andra att göra annorlunda så är blir det alltså oss själva vi måste börja med om vi vill få till en förändring av något slag. Vi kan inte förändra andra men jag vill nästan lova att om vi börjar reagera annorlunda när vi upplever saker som förut fått oss jättearga så kommer antalet tillfällen vi blir utsatta för detta att minska drastiskt. Barn speglar sig i oss och litar på att vår reaktion på saker som händer i världen är den korrekta. Blir vi väldigt illa till mods av spindlar så kommer våra små säkerligen också få en skeptisk inställning till dessa småkryp om vi inte bestämmer oss för att medvetet göra på ett annat sätt när vi träffar på en. Blir vi väldigt arga av att barnen kastar sig på golvet i mataffären för att de inte får plocka upp smågodiset från golvet, så kommer barnet förmodligen att reagera med ännu mer ilska som dessutom blir blandad med rädsla för att vi är så arga. Nästa gång vi är i samma mataffär kommer allt tillbaka och det hela kanske slutar med att varken förälder eller barn någonsin kommer kunna handla där tillsammans igen. Föräldern blir rädd för att barnet ska få ett psykbryt över något till synes så simpelt som en smutsig godisbit, barnet blir dubbelt så rädd för "dels så kommer så starka känslor över mig som jag inte vet var jag ska göra av och dessutom så skriker den viktigaste människan i världen på mig och jag förstår inte vad som händer"!

Vad är då lösningen, kom inte och säg att du är en sådan där curlingmorsa som låter ungarna äta godis från golvet för att undvika konflikter till varje pris? Hur ska de då kunna lära sig rätt och fel? Kanske tänker ni så, och så smäller ni igen locket till laptopen eller hamrar på tangenterna in adressen till någon vettig psykiatriker som har koll på "det där med ordning och reda" för att hitta motargument. Eller så läser ni vidare. Tricket är att alla känslor att tillåtna men inte alla beteenden. Gäller vuxna också för den delen! Får tvååringen veta att det tyvärr inte är så bra att äta godis från golvet men att "jag ser att du är väldigt arg nu och jag förstår det, du tyckte att den där såg väldigt god ut" så kan jag nästan garantera att utbrottet kommer att gå över snabbare. Man ger inte efter för önskemålet, men man visar medkänsla för ett barns starka känsla eller önskan. Kort sagt, att tappa det är inte särskilt konstruktivt och det skulle kännas bättre om det inte skedde, för det är svårt att vara empatisk och leda ett barn genom sina starka känslor om man själv är uppåt väggarna fly förbannad och upptagen av sina egna starka känslor. Hur gör man då? Jag har en app från barnprogrammet "Sesame street" på min ipad som heter "breathe, think and do" och det är banne mej bland de bästa råd jag någonsin hört. Gäller alla människor, stora som små. Så här på ett ungefär:

*Andas! Ibland kan man behöva gå ifrån och ta några djupa andetag för att rensa sinnet från den dimma som ilska och frustration kan föra med sig, ibland kanske det räcker att stanna upp och ta tre djupa andetag. Ibland kanske man är så irriterad att man behöver gå ifrån en lite längre stund och ta göra sig en kopp te, vad som helst som funkar för just en själv är bra.

*Tänk! Nu när sinnena är skärpta är det dags att plocka fram kreativiteten och fantasin. Vad kan vi göra åt situationen som gör oss arga, om om det inte går att göra något åt den så kan vi åtminstone välja hur vi ska hantera den. Ta tillbaka makten, för maktlöshet är en jobbig känsla som sällan för med sig bra saker.

*Gör! Med hjärnan full av olika idéer för hur man kan göra så är det dags att skrida till verket och pröva vilken som funkar bäst. Och kom det bara en idé så pröva den. Och kom man inte på någonting så kanske det är läge att gå ett varv till och börja med att andas djupt lite till.

Den här artikeln tycker jag är väldigt bra.

Den beskriver tydligt vad man kan göra för att själv undvika att tappa det. Och glöm inte att det är okej att bli jättearg, eller jätteledsen eller jätteglad. Alla känslor är okej, men vi vuxna måste vara förebilder och visa barnen bra och konstruktiva sätt att hantera dessa starka känslor för alla beteenden är inte okej. Och glöm inte heller att alla tappar vi det ibland, så förlåt dej själv och gå vidare. Vill ni veta mer om hur just den här snurrmorsan gör för att hålla huvudet över vattenytan så kom tillbaka hit snart igen för jag har många inlägg kvar att skriva här. 

Välkomna hit!

Den här nya bloggen har legat och grott i mig ett tag och jag tror att det börjar bli dags för den att se dagsljus. Jag har genom min andra blogg, A non desperate housewife där jag skrivit en typ av resedagbok under åren som Arizona-svensk, återigen kärat ner mig i skrivandet och bara tanken på att inte skriva mer efter de här åren ger mig lite ont i magen. Dock kommer inte den här bloggen bli lika personlig som den andra har varit. Mitt syfte är att skapa en plattform för mina tankar och åsikter kring föräldraskap. Jag vill att den ska vara fri från skuld och skam, jag är inte ute efter att tala om för någon annan hur de ska göra eller tala om vad andra gör för fel, jag vill bara dela med mig för att informera och kanske, kanske kunna inspirera någon.

 

Min föräldrafilosofi bygger på bland annat dessa antaganden:

* Barn är kompetenta, de både kan och vill massor.

* Föräldrar är också kompetenta och vet intuitivt hur de ska göra, bara vi vågar lyssna till vår intution.

* Ingen är perfekt, alla har vi våra egna svagheter.

* Ingen kan så som ett barn hjälpa en förälder att få syn på dessa svagheter om vi bara vågar, och inga kan samtidigt göra oss starka så som våra barn kan.

* Beteende hos alla människor kommer av behov, istället för att fokusera på att korrigera ett oönskat beteende så är det långt mer effektivt att försöka tillgodose behovet som ligger bakom. Jämför med att ta värktabletter för att lindra symptomen av en sjukdom men antibiotika för att bota den. 

* Starka känslor, ja känslor överhuvudtaget, är något fantastiskt och istället för att komma över dem måste vi vuxna finnas där för barnen och bekräfta dem så att barnen lär sig att hantera dem. Därför måste vi alltså lära oss att hantera våra egna känslor, både de jättehärliga och de mindre härliga.

Jag tillbringar även den här våren i USA innan vi flyttar hem till Sverige igen i juni, och det är ju egentligen här som jag har haft tid, lust och möjlighet att utveckla den här iden. Jag har varit föräldraledig och haft båda mina barn hemma ganska mycket och just därför har jag tvingats in i att tänka nytt och tänka mer på hur jag vill vara och vilka värden jag vill förmedla till mina barn. Jag blir även föräldracoachad av en inspirerande mamtreprenör (man kan väl säga så på svenska också?) och vän här, vilket har gett mig en större tilltro till min egen förmåga (hej självkänsla!) och inspirerar mig att sprida ordet om ett nytt typ av föräldraskap vidare. Jag tror inte att det här är nytt för oss men för mig har det varit så otroligt värdefullt att få tilldelat mig ord på det där som magkänslan sagt länge, och de orden förtjänar vidare spridning.

Många av de böcker jag har läst och andra resurser jag stött på (facebooksidor, bloggar etc) är skrivna på engelska och ibland kommer jag dela dem i sin helhet. Ja inte böckerna så klart, även om det vore helt fantastiskt att en dag se dem översatta till svenska. Dock tänker jag göra mitt bästa för att sammanfatta så mycket som möjligt på svenska eftersom jag inte vill att ett svårt språk ska vara ett hinder. Hittar jag flera likasinnade därute kanske jag drar ihop en föräldragrupp när vi åter är på svensk mark, eller något helt annat. Den som lever får se, och är det något de små i våra liv är helt fenomenala på så är det att se till att vi vet att vi lever.

Välkomna hit.